Krönika: Den idéburna sektorn ligger steget före idrotten

Leksand, AIK, Smederna, Edsbyn, Rosengård, Sävehof – listan kan göras lång med starka svenska idrottsvarumärken. Varumärken med stark igenkänning. Stark historik. Starka profiler. Frågan är dock hur bra svenska idrottsklubbar är på att arbeta med sina varumärken? Att skapa nutidshistoria och inte bara vara beroende av sportsliga resultat? Att visuellt lyfta fram sitt varumärke i sina kanaler och i sin arena?

Vi på Rättighetsbyrån har tillsammans med Upplevelseinstitutet genomfört nöjdkundundersökningar med hundratals olika rättighetsinnehavares sponsorer under de senaste tio åren. I dessa studier finns det med rättighetsinnehavare från olika sektorer vilket gör att vi kan jämföra skillnader mellan hur exempelvis idrottsklubbarna och den idéburna sektorn arbetar med sina sponsorer. Vi kan göra denna jämförelse genom att alltså helt lyssna på vad sponsorerna tycker om de rättigheter de samarbetar med.

Den tydligaste skillnaden i resultatet hittar vi i sponsorernas syn på rättighetens varumärkesarbete. Här ligger de ideella organisationernas – exempelvis Naturskyddsföreningen, Cancerfonden, Stiftelsen Friends, Unicef – betyg i genomsnitt 12 procent över betyget för idrottsklubbarna.

Vad kan då idrottsklubbarna göra för att stärka bilden av sitt varumärke? Det här handlar såklart om flera olika delar och inte minst att man måste arbeta med och leva sina värderingar – varje dag, hela tiden. Men jag tänkte slå ett slag för en annan del av en idrottsklubbs varumärkesarbete och något som inte diskuteras så ofta. Det handlar om klubbens egen synlighet, exempelvis på arenan. Hur många sponsorloggor går det på en klubblogo? Ofta finns knappt klubbens logo med i det brus av sponsorbudskap på sarg, LED, golv, is osv. som fyller våra svenska idrottsarenor. Därför är det så befriande att se BK Häckens matcher i Champions League där de varvar klubbens varumärke med sina sponsorers logotyper (som också exponeras i klubbens färger). Hatten av!

Björn Stenvad
Vd och grundare Rättighetsbyrån

Denna krönika har även publicerats i Idrottens Affärer 2021-12-27.

Föregående
Föregående

Podd: Hållbar sponsring

Nästa
Nästa

Podd: Idrott och hållbarhet